Optiska element formar ljuset till en skarp bild
Ljuset från motivet träffar det främre linselementet och bryts genom objektivet mot kamerans sensor. Ett Canon EF-objektiv använder flera element med olika former och placeringar för att samla ljuset, korrigera färgfel och minska oskärpa mot bildkanterna. Konstruktionen blir helt enkelt en kontrollerad kedja, där varje linsgrupp påverkar hur ljusstrålarna möts bakom objektivet.
Antalet element och grupper säger därför något om konstruktionens komplexitet, men inte ensamt hur bilden blir. Canon 100-400mm har 21 element i 16 grupper, högst bland modellerna i topplistan. Canon 16-35mm har 16 element i 12 grupper, medan Canon 75-300mm har 13 element i 9 grupper. Den optiska vägen måste samtidigt fungera med autofokus, zoom och bildstabilisering. En större konstruktion kan ge mer korrigering, men också högre vikt och större diameter.
Zoomringen ändrar brännvidden utan objektivbyte
I ett zoomobjektiv flyttar zoomringen optiska grupper längs objektivets längd. Då ändras brännvidden och därmed bildvinkeln, medan kameran sitter kvar på samma plats. Canon 16-35mm går från 16 till 35 mm och ger ett brett utsnitt för landskap och arkitektur. Canon 100-400mm går från 100 till 400 mm, vilket ger betydligt snävare utsnitt för avlägsna motiv. Mekaniken måste hålla grupperna exakt i rätt läge, annars hoppar skärpan när man zoomar.
Autofokus flyttar linserna tills motivet blir skarpt
Autofokus analyserar bilden via kameran och styr en fokuserande linsgrupp i objektivet. Gruppen flyttas tills motivets detaljer hamnar skarpt på sensorn. Närgränsen anger hur nära motivet objektivet kan fokusera, inte hur stort motivet automatiskt blir i bilden. Canon 16-35mm har 0,28 m, lägst i topplistan, medan Canon 75-300mm har 1,5 m, högst i jämförelsen. Skillnaden märks särskilt vid närbilder.
USM-beteckningen kopplas till objektivets ultraljudsmotor, alltså den del som driver fokuseringen. Motorn arbetar tillsammans med kamerans fokussystem och den interna fokuserande gruppen. Canon 100-400mm, Canon 70-200mm och Canon 16-35mm har alla autofokus och USM i modellnamnet. Ett teleobjektiv behöver ofta flytta linserna mycket exakt, eftersom en liten fokuseringsmiss syns tydligare vid lång brännvidd. Bildstabilisering löser däremot inte fel fokus, utan hanterar rörelse efter att skärpan placerats.
Bildstabilisering motverkar små rörelser vid fotografering
Optisk bildstabilisering använder en rörlig optisk grupp som förskjuts motsatt kamerans små rörelser. På så sätt hålls ljusets väg mer stabil mot sensorn medan bilden tas. Funktionen påverkar alltså skakningsoskärpa från fotografen, men inte ett motiv som själv rör sig. Canon 100-400mm, Canon 70-200mm och Canon 16-35mm har bildstabilisering. Canon 75-300mm saknar den, vilket gör teknik och ljusförhållanden mer avgörande.
Effekten märks tydligare med teleobjektiv eftersom en liten vinkelrörelse förstoras i bilden vid lång brännvidd. Därför blir bildstabilisering särskilt relevant för Canon 100-400mm med 400 mm som högsta brännvidd och Canon 75-300mm med 300 mm. Funktionen gör inte objektivet lättare eller ljusstarkare. Den köper i praktiken bättre marginal mot skakningsoskärpa när fotografen håller kameran stilla, medan autofokus fortfarande måste hitta rätt fokus.



